Viltspår
Hösten 2005 hade jag tänkt gå en grundkurs i lydnad
med Othello, men tyvärr blev det så många anmälningar så vi kom inte med.
Eftersom ingen annan kurs verkade lockande bestämde jag mig för att prova på
viltspår istället. Eftersom jag har en arbetskompis som är instruktör för SSRK
Värmland, så anmälde jag oss till en nybörjarkurs i viltspår i Kristinehamn.
Kursen bestod av en teoretisk genomgång följt av fem praktiska
övningstillfällen, förlagda till A9:s skjutfält.
- Matte, kan du bära den där äckliga klöven?
Bild:
Både jag och Othello tyckte det var jättekul så
efter avslutad kurs anmälde vi oss till ett anlagsprov i Forshaga. Jag hade
inte så stora förhoppningar eftersom det bara hade gått två dagar efter kursens
slut (det var bråttom innan älgjakten började) och dessutom blåste det hårt och
duggregnade. Men jag blev djupt imponerad av Othellos energi. Han jobbade
verkligen stenhårt för att följa spåret och gav aldrig upp. Domaren tyckte att
han var en otroligt lovande spårhund och i det allmänna omdömet stod att läsa:
”En
hårt arbetande unghane som jobbar bra, föraren behöver dock lita mer på sin
hund. Lycka till i nästa klass!”
Den yngsta pinscher (10 mån) som klarat anlagsprovet!
Vi hade fått blodad tand och redan en månad efter
anlagsprovet gick vi en fortsättningskurs. Den bestod av tre helger
(spårläggning på lördagen och spårning på söndagen). Det blev tre intensiva
helger med jobb 6-7 timmar varje dag. Förutom vårt eget spår hjälpte vi till
att lägga ytterligare ett (jobbade alltid två och två) och vid spårningen
skulle vi gå med och titta på minst två ekipage för att lära oss. Vi fick också
pröva på riktigt eftersök genom rollspel, där en var jägare, en skytt och en
hundförare. Otroligt lärorikt! Sista dagen fick vi gå ett komplett spår enligt
öppen klass med skottprov och allt.
Men när kursen var slut var vi inne i mitten av
november och vintern var i antågande, så jag beslöt att vänta till våren med
start i öppen klass.
Avslutning i fortsättningkursen. Othello (tvåa från höger) var den enda
”icke-jakthunden”.
Bild:
Tyvärr blev den vintern rekordlång, så när snön
äntligen försvann i mitten av april så hade utställningssäsongen redan börjat.
Tiden ville inte räcka till för den träning som krävdes. Efter det följde en
varm snustorr sommar, så spårning var inte att fundera på. Men i oktober drog
vi igång igen tillsammans med Karin, som har Othellos mamma Meja och syster
Olivia. I början av november var det så dags för start i öppen klass. Men det
kändes inte som vi var riktigt säkra och mycket riktigt ”nollade” vi provet.
Men skam den som ger sig. Vi tränade varannan dag i två veckor innan vi
startade nästa gång. På sin 2-årsdag fick han så det efterlängtade 1:a priset!
En vecka senare tog vi det andra samtidigt som mamma Meja tog sitt tredje och
därmed blev viltspårchampion.
Mor & son
Jag hade tänkt vänta till våren med att försöka ta
det sista 1:a priset, men eftersom snön lyste med sin frånvaro så var det ju
bara att köra på. Tre dagar senare startade vi på samma plats och för samma
domare som vid första provet – och misslyckades igen. Othello betedde sig
mycket konstigt båda gångerna så med facit i hand skulle vi nog provat på ett
annat ställe. Helgen efter gjorde vi det och championatet var i hamn! I omdömet
skrev domaren:
”Othello
är en energisk och spårmedveten hund som hela tiden jobbar i sitt spår. Han
löser dagens uppgift på ett utmärkt sätt. Grattis till championatet!”
Målgång efter det tredje 1:a-priset
För den som vill veta mer om
viltspår så kan jag rekommendera Eva Brunströms artikel på rasklubbens
hemsida. Mycket bra!
Här kan du se Othellos resultat.
Svensk Viltspårchampion
2006-12-03